pemzan

 

Hej.

Jag har genomsnittligen 400 läsare per dag.

Många jag känner, många jag känner till och några jag inte har någon aning om.

*Pemzan är en brud som bloggar.

*Emelie är en person.

Jag är 25 år. Gift, bor i ett hus inte alls i från den ort jag växte upp på (en ort jag ville bli vuxen i som liten, en ort jag bara ville ifrån som ung tonåring)

Jag festade och hade roligt helgerna igenom alldeles för tidigt (men absolut inget jag ångrar)

Jag träffade kille, efter kille men förhållanderna från 14 årsåldern var lååånga!

Den våren jag hade som allra roligast (som ung) med underbara vänner, varmt väder och ett ständigt lyckorus i kroppen träffade jag en man som var 7 år äldre än jag. Jag var så GRYMT nykär, lycklig och klantigt flummig.

Jag vart någon månad senare GRAVID.

Jag var livrädd men dock lugn och trygg med alla varma männsikor runt om mig.

9 månader senare och jag HELA 17 år så kom pyttelilla, sockersöta Tyra till världen.

Jag var tjock, ung, ovetande, hormonpåverkad, satt i min soffa i ett rum och kök i (orten jag ville bo i men lämna)

Tyra kolikgrät, jag hormongrät.

Jag återvände till skolan och vart återigen en LYCKLIG ungdom ;)

Tog studenten och började fort därefter jobba.

Vi flyttade fick en son, Tyra var 2,5 och jag 19.

Jag och deras far separerade och jag var återigen en spralligt lycklig ungdom och betydligt bättre mor.

(Jag har dock aldrig betvivlat min kunskap eller omtanke som mamma) Men, jag kände mig plötsligt ännu bättre.

Vi hittade dock tillbaka till varnadra och flyttade IGEN.

Denna gång hamnade vi I Dalarna och Avesta. Jag började plugga till Undersköterska och fick GRYMT mycket fina kompisar.. Jag saknar dom varje dag.

Plötsligt (jag vet inte hur)

Så upptas kontakten igen mellan mig och min nuvarande man. På bara några timmar framför datorn, samtal och hemliga möten så var vi så OTROLIGT jävla obeskriviligt kära i varandra.

Jag grät, svor, gick milslångapromenader, skratta, fundera, rökte cigaretter mer än någonsin, levde på luft och kärlek fårn barnen, PRATADE, men ändå mycket försigt eftersom jag någonstans visste att det vi gjorde var fel.

Jag fick inte bli kär i någon annan, definitivt inte i HONOM! :D

Jag avslutade vårat "förhållande". Det var förmycket runt om jag ej kunde ge upp "bara så där"

Det höll väl ett par veckor innan jag upptäckte att det var KÖRT. Vi var alldeles för kära i varnadra för att låta det "va".

Jag lämnade barnenes far IGEN.

Sådär 7 år och en HELT annan människa senare.

Jag var nu en helt annan individ, VUXEN, glad, utåtrikitad och mer självinriktad person som plötsligt förstod att bilden och drömmen jag hade om mitt och barnens fars förhållande aldrig någonsin skulle inträffa!

Det gick inte att lura sig själv eller någon annan längre.

Jag vet att det var mycket jag riskerade när jag klev in det "nya" livet. Men jag kan och tänker ALDRIG be om ursäkt eller förneka det som faktiskt hände eftrsom jag aldrig kunnar föreställa mig att livet skulle blir så INNIHELVETES jävla underbart! Hur fruktansvärt lycklig och glad jag blev.

Hur bra mina barn (våra) mådde, hur alla pusselbitar faktsikt föll på plats.

Jag har växt enormt och det har jag bara mig själv att tacka för.

Vi flyttar tillsammans HEM!

Jag och Andreas blir gravida, får missfall (mår SKIT) men lyckas snart få en underbar liten tös.

Vi köper hus och året därpå ingår vi äktenskap.

Ca ett halvår senare är jag gravid IGEN.

Denna gång vet jag inte om jag skall glädjas eller gråta? Jag blir så ledsen men peppad och lycklig och jag VET att vi kan, vi orkar och vi ville ha ett till gemensamt barn men kanske inte orka med all evetuell kritik. Inte en till graviditet och förlossning.

Men, nu 6 månader senare är vi återigen nyfikna och gör inget annat än att längtar efter att famlijen blir ännu större & komplett.

Jo, jag funderar starkt på sterilesera mig (eller min man) efter detta.

Vi ska inte ha flera barn & p-piller verkar inte vara min starka sida att kommaihåg!

Undrar hur många gånger jag SVURIT när jag tittat och konstaterat att jag glömt ett LITET jävla vitt skitpiller??

Om 6 år är våra äldsta tonåringar.

Våra yngsta går i skolan och småbarnstiden börjar lägga sig.

Jag SKA ha ett jobb eller en vettig utbildning och ha resten av livet kvar för att bara finnas för min familj. (Min stora, lilla familj).

Jag är inte naiv nog att tro mig veta detta men jag har fortfarande mål och framtidsfunderingar angående mitt liv.

 

Hej.

Jag heter Emelie är (snart 26) och väntar mitt fjärde barn.

Eller?

Hej.

Jag heter Emelie, kallas pem, är en jävel på att öla, umgås, skratta, leka, ta ansvar, leva och lära!