I En klump i halsen I
låg och funderade igår kväll innan jag somnade.
Tankarna handlade om känslor. Vad vore en människa utan känslor? Ingenting facktiskt. Alla val vi gör här i livet orsakas ju av våra känslor. och val gör vi ju i stort sätt hela tiden.
Kommer ni ihåg när man var liten och kände någon smärtsam klump i halsen så fort man vart ledsen men inte vågade börja gråta?
Den känslan kan beskrivas som en glas ruta full av små, små sprickor som hålls ihop av slumpen. Den rutan skulle falla i tusen bitar om någon eller något så mycket som nuddade vid den.
Precis som om någon person skulle se eller fråga hur det var med den här lille människan med en klump i halsen skulle falla i gråt. Totalt få ur sig allt, det behövdes så lite.
Då var även en klump i halsen helt normalt. Var vart ofta ledsen som liten. eller kanske inte oftare än nu egentligen men det var mer naturligt då.
Skulle man idag som vuxen få en klump i halsen så skulle genast den moget tänkande personen få det till något medicinskt fel som panikångest, att det gör ont fsysiskt av det psykiska och man tror även att när det sitter i halsen så påverkar det andningen och man blir rädd och börjar hyperventilera.Fast det egentligen är helt naturligt att bli ledsen, även som vuxen!
Vad är det som får oss människor att känna så mycket?
Jag kan aldrig sluta fundera och aldrig sluta känna saker.
Sen jag träffade Andreas så har jag tänkt konstant. Hela tiden. Skulle inte förvåna mig om man får en hjärnblödning av allt täkande. jag har vid det här laget överansträngt min lilla hjärna för länge sedan.
Till slut borde den ju säga ifrån?! Vad fan Emelie, nu får du ge dig. jag får ju inte vila en stund för dina jävla tankar hit och dit.
Alla planeringar man kör i huvudet på kvällarna i sängen innan man somnat.
Ända gången jag inte tänker så mycket måste vara när jag lyssnar på någonting intressant. Jag ränker förstås på det jag hör men det käns på ett lugnt sätt. Då behöver inte jag tänka, och komma fram till saken själv utan då är det bara så. det fastnar liksom utan att jag fackligt vet det!
Som mindre stängde man bara av alla tankar. Man bestämde sig bara för saker, var det dags att sova så sov man. kunde man inte sova så var det för att man inte var trött och inte för att man hade så mycket att tänka på.
Men det hör väl det vuxna människan till. Att planera för andra än sig själv.
När man var liten (i mitt fall en trygg liten) så behövde man ju bara tänka på sig själv.
Men det är inte bara jobbigt att tänka åt andra än sig själv, utan även ett bevis på att man lyckas och en för mig rolig utmaning. Varje val man gör som förälder visar sig ju rätt snabbt om det var bra eller inte. Så små val som att jag bestämmer vilka kläder mina barn ska sätta på sig. Fastän det är i princip bara jag som köpt dom så är man ändå där och väljer ut nåt och klagar för att saknas strumpor eller att byxorna blket så himla fort. Men vad fa, köp bättre kvalitét på kläderna då.
Jaja, nu är det dags för mig att avrunda.
Trevlig helg!
Tankarna handlade om känslor. Vad vore en människa utan känslor? Ingenting facktiskt. Alla val vi gör här i livet orsakas ju av våra känslor. och val gör vi ju i stort sätt hela tiden.
Kommer ni ihåg när man var liten och kände någon smärtsam klump i halsen så fort man vart ledsen men inte vågade börja gråta?
Den känslan kan beskrivas som en glas ruta full av små, små sprickor som hålls ihop av slumpen. Den rutan skulle falla i tusen bitar om någon eller något så mycket som nuddade vid den.
Precis som om någon person skulle se eller fråga hur det var med den här lille människan med en klump i halsen skulle falla i gråt. Totalt få ur sig allt, det behövdes så lite.
Då var även en klump i halsen helt normalt. Var vart ofta ledsen som liten. eller kanske inte oftare än nu egentligen men det var mer naturligt då.
Skulle man idag som vuxen få en klump i halsen så skulle genast den moget tänkande personen få det till något medicinskt fel som panikångest, att det gör ont fsysiskt av det psykiska och man tror även att när det sitter i halsen så påverkar det andningen och man blir rädd och börjar hyperventilera.Fast det egentligen är helt naturligt att bli ledsen, även som vuxen!
Vad är det som får oss människor att känna så mycket?
Jag kan aldrig sluta fundera och aldrig sluta känna saker.
Sen jag träffade Andreas så har jag tänkt konstant. Hela tiden. Skulle inte förvåna mig om man får en hjärnblödning av allt täkande. jag har vid det här laget överansträngt min lilla hjärna för länge sedan.
Till slut borde den ju säga ifrån?! Vad fan Emelie, nu får du ge dig. jag får ju inte vila en stund för dina jävla tankar hit och dit.
Alla planeringar man kör i huvudet på kvällarna i sängen innan man somnat.
Ända gången jag inte tänker så mycket måste vara när jag lyssnar på någonting intressant. Jag ränker förstås på det jag hör men det käns på ett lugnt sätt. Då behöver inte jag tänka, och komma fram till saken själv utan då är det bara så. det fastnar liksom utan att jag fackligt vet det!
Som mindre stängde man bara av alla tankar. Man bestämde sig bara för saker, var det dags att sova så sov man. kunde man inte sova så var det för att man inte var trött och inte för att man hade så mycket att tänka på.
Men det hör väl det vuxna människan till. Att planera för andra än sig själv.
När man var liten (i mitt fall en trygg liten) så behövde man ju bara tänka på sig själv.
Men det är inte bara jobbigt att tänka åt andra än sig själv, utan även ett bevis på att man lyckas och en för mig rolig utmaning. Varje val man gör som förälder visar sig ju rätt snabbt om det var bra eller inte. Så små val som att jag bestämmer vilka kläder mina barn ska sätta på sig. Fastän det är i princip bara jag som köpt dom så är man ändå där och väljer ut nåt och klagar för att saknas strumpor eller att byxorna blket så himla fort. Men vad fa, köp bättre kvalitét på kläderna då.
Jaja, nu är det dags för mig att avrunda.
Trevlig helg!
Kommentarer
Trackback
